Tankar efter jag läst
cpmammans inlägg, "Hemma i mitt älskade Dalarna".
Jag förstår dig så precis! Jag förstår den där sorgen som drabbar en lite nu och då!
För det mesta är man lycklig och glad över att man fått ett så speciellt och underbart barn.
Men så plötsligt kommer det bara, sorgen över att ens barn inte får leka och vara som alla andra barn.
För min del är inte sorgen så mycket min, eller den är min men jag är inte ledsen för att jag fått ett barn med Downs syndrom utan jag är ledsen för att William inte är som alla andra för hans skull, fast jag tror inte att han är så särskilt ledsen.
Vad jag menar är att ibland drabbar det mig med full kraft att William inte kommer att få det som alla andra får i livet. eller kanske mer att andra människor som inte förstår honom inte kommer låta honom få det som andra får eller att dom inte låter honom vara som alla andra!
Dom tittar på honom och ser, ja vad ser dom? Ett utvecklingsstört barn, ett barn som inte är som andra barn? Dom får liksom en sån där tycka synd om blick i ögonen blandad med rädsla, dom tycker synd om William och dom tycker synd om mig för att jag drabbats av det som dom tycker är det värsta!
Åhh vad arg och ledsen det gör mig, hur ska man få folk att förstå att det inte är synd om mig? jag är världens lyckligaste!!!!
Men det är synd om William, ja! men bara för att folk tycker synd om honom i stället för att acceptera honom för den underbara lilla person han faktiskt är! Det är synd om honom för att folk är rädda för honom, varför gör han så där? tänker dom när han kastar sand i sandlådan, vad ska jag göra nu? tänker dom när han står och drar dom i byxbenet och ser på dom med ett leende på läpparna, vad konstigt han är, han säger ju inget, han låter konstigt...
Jag känner igen den där rädslan, jag var också rädd en gång för en liten treårig flicka med Downs syndrom, när hon stog bredvid mig och såg på mig och log så tänkte jag, Hjälp, vad ska jag göra nu?
Jag önskar att jag fattat då att hon bara var ett barn som alla andra, inte annorlunda bara för att hon hade ds, hon krävde ingen särbehandling, hon ville bara leka precis som vilket barn som helst!
Det är det
alla måste förstå! Att även om en person har downs syndrom eller något annat funktionshinder så är dom inte annorlunda i hjärtat, dom blir också ledsna om folk tittar bort eller blir rädda för dom, dom vill ha kärlek och respekt som alla andra!
Men de flesta människor man träffar är inte rädda utan behandlar William precis som vilket barn som helst. Men det är den där lilla klicken människor som tittar bort och är rädda som ändå sätter djupast spår! Som mamma är man ju överkänslig när någon reagerar och beter sig konstigt mot ens barn, så är det bara! Och ibland rinner det liksom över och sorgen bara måste ut Då får man gråta och vara sorgsen en stund, det är viktigt tror jag att man inte stänger det inne! Sen brukar det kännas bra igen!
Oj va luddigt och konstigt detta inlägg blev, en salig blandning av sorg över att mitt barn kanske inte kommer att bli accepterad för den han är och rädsla för personer med funktionshinder....
Ja jag har en förmåga att sväva ut och bort i från ämnet, hoppas ni förstår meningen i alla fall!
