Glädje och oro!

Att ha ett barn med funktionshinder innebär inte "BARA" massor av glädje utan också massor av oro!

Oron över hur det ska bli, kommer mitt barn att vara lycklig när han blir stor? kommer han att hitta någon att älska och att bli älskad av? Kommer han att ha vänner i skolan, kommer han bli retad osv. osv!

Men en annan stor oro är; Vad händer om jag dör? Vem ska ta hand om mitt barn då? Vem ska älska honom och se till att han få allt som han behöver? Visst har han en pappa MEN det är ju ändå jag om kan och vet allt bäst, eller? Så kanske det inte är men det är i alla fall så jag tror att det är och oftast är det jag som håller i alla trådar och har ordning på träning och habiliterings och läkarbesök osv...

Sedan en tid har jag besvärats av hjärtklappning, hög puls och dubbla hjärtslag. Jag har inte riktigt velat känna efter men nu sedan en vecka har det stegrats och idag fick jag åka till akuten. Hjärtat slog dubbla slag vart tredje slag och pulsen skenade! Hjälp tänkte jag när jag låg där på en brits, nu kanske jag dör! Men nej, det går ju inte! jag måste leva och ta hand om mitt/mina barn!

Det var inte så farligt som det kändes som tur var! Medicin och vidare besök på kardiologen! Men jag bestämde när jag låg där att jag måste nog släppa in pappa lite mera och inte ta på mig allt själv! Det är inte pappas fel att det blivit så utan det är jag själv som trott att det bara är jag själv som kan klara allt! Tror att det är rätt vanligt att vi mammor gör så och sedan gnäller vi att papporna inte hjälper till!. Men nu ska jag dela med mig lite till pappa...