Lämnade åt vårt öde

Är det någon mer en jag som känner sig lite lämnad åt sitt eget öde? Jag menar någon mer med ett funktionshindrat barn?
Jag minns knappt när vi hade någon kontakt med habiliteringen senast?
När W var liten var vi där hela tiden men nu, aldrig.
Jag saknar verkligen ett stöd någonstans ifrån, någon att fråga. Det är så många saker som man stöter på när ens barn blir äldre. Jag kan till exempel känna en sådan frustration över att W inte har något talat språk. Jag vill ju så gärna veta vad det är han sitter och "pratar" om hela tiden? pratar om på sitt språk..
Det gör mig så ledsen att ibland tro, just på grunda av det obefintliga språket, att han inte förstår något för att sedan inse att han ju faktiskt förstår massor.

Det är massor av sådana saker som jag verkligen skulle vilja prata med någon om, och det finns tusen andra saker jag skulle behöva hjälp och stöd med, det blir ju inte färre frågor bara för att barnet blir äldre, snarare tvärtom! Men habiliteringen verkar tyvärr, i alla fall för oss vara ett minne blott...