Positivt överraskad!

(jag skriver dagis även om det heter förskola och fröken fast det heter förskollärare)

I går hade jag ett litet möte med rektorn på Williams “dagis” . Williams fröken var också med. Det gällde hur mycket tid han ska få vara på dagis, jag har ju inget jobb och kom inte in på skolan som jag hade planerat!

Hans fröken har fått 20 timmar/vecka avsatt till att vara med William, träna osv. Då vill jag ju gärna att han ska vara där minst 20 timmar i veckan också. Det var inga problem, 20 timmar blev det.

Jag blev väldigt positivt överraskad till rektorns positiva inställning till Williams framtid på dagis, förskoleklass och skolgång. Har ju gruvat och oroat mig lite för den striden, långt bort i framtiden. Min tanke, bara tanke en så länge är att William ska kunna gå i “vanlig” förskoleklass och kanske också vanlig klass. Men den oron verkar vara obefogad, rektorn pratade redan nu om att William säkerligen kommer att platsa i “vanliga” skolan, med stöd naturligtvis. Känns väldigt skönt att veta vart hon står i den frågan.

Nu har jag bestämt mig!

Nu har jag beslutat mig för att sluta med reductil. Det är inte värt det att må så här dåligt som jag gjort. Jag vill må bra orka gå ut och gå och få känna mig glad!
Jag har stundtals mått jätte dåligt och att inte veta hur jag kommer att må från den ena dagen till den andra gör det nästan omöjligt att kunna jobba.

Nu ska jag ta nya tag, jag har ju faktiskt gått ner 2 kg! Bara att fortsätta i samma spår, små måltider och inget mellan målen! Och ut och kämpa på med stavarna!

Nu ska jag hämta min lilla gullunge. Han har varit lite svår hämtad från dagis den senaste veckan. När man kommer ut från dagis så ligger skolgården framför en, massor av roliga saker som frestar! Vem vill sätta sig i bilen när man kan åka rutchbana eller gunga eller busa med alla barn som finns där? Inte William i alla fall!

Bräda och FUB

Äntligen har vi köpt en "jäkla" snowboard och ännu ett par snowboardskor? Jag fick åka till Kumla, några mil härifrån för att hitta den rätta! eller i alla fall för att hitta en...!
Rasmus är nöjd fast nu har han ingen att åka med...! Aldrig är det bra!

____________________________________________________________________

I kväll ska jag på styrelse möte med FUB.

Jag har fortfarande inte läst igenom verksamhets berättelsen som vi ska justera idag, fast jag fick den för en vecka sedan! Den är inte så lockande helt enkelt!

På Lördag är det dags för årsmöte, det ska bli kul! efter mötet är det dans med JONNY SCHLAGERMAN!
Finns det några som älskar att dansa så är det "utvecklingsstörda" eller "Funktionshindrade" Vad säger man? Personer med Downs syndrom och andra som är/har roligare en vi? Ja ni fattar vad jag menar, hoppas jag!

Förra året var det premiär för mig, jag hade aldrig varit på ett ställe med så många Vuxna funktionshindade (säger det) förut. Det var en upplevelse, jag blev "frälst" kan man säga!
När dansen började så dansade ALLA! med eller utan partner. Det var ingen som brydde sig om i fall någon såg eller om dom såg roliga ut, som en annan skulle ha gjort. Nej, dom dansade för att dom tyckte att det var kul!

När vi fikade fick jag en äldre dam till bords, hon stirrade på mig konstant i 45 minuter, utan att skämmas! Jag därimot blev lite svettig, funderade på om jag hade något i ansiktet eller så?

Och alla var så goa, fast jag aldrig träffat någon där förut så kom dom fram och la handen på min axel och sa; Hej! Hur är det, va kul att du är här!
Fast alla var förstås inte så muntra, vissa var sura men alla var sig själva!

Ja det ska bli kul på lördag, ska ni med...?

One true media

Fick mail från One true media idag. Hade glömt bildspelet jag gjort där på William. Jag la till och fixade lite och här är det!

Photo and video editing at www.OneTrueMedia.com

Att förstå Downs syndrom!

Idag hade jag tänkt vara lite djup, men jag är inte så bra på det!

Jag vill skriva något till dom som har en bebis med Downs syndrom i magen och kanske funderar på att göra abort, något som får dom att förstå att Downs syndrom inte är något farligt!

Det är faktiskt en glädje varje dag! Varje framsteg som William gör är värt tio framsteg som ett "vanligt" barn gör.
Det är svårt att i ord förklara den kärlek jag känner till detta speciella lilla barn, som hela familjen känner för honom!

Men egentligen så är det kanske något om vardagen dom vill veta?

Vår vardag är inte annorlunda mot andra småbarns föräldrars vardag, eller jo det är den ju!
Det är mera läkarbesök och besök på habiliteringen och vi har fått gå kurs och lärt oss tecken! Men vardagen här "hemma" är inte annorlunda!

William äter och sover, leker och skrattar, han är arg och glad och han sover på natten! Han äter och dricker. Han pratar och bubblar både med händerna och munnen!
Han är faktiskt precis som vilket annat barn som helst förutom att han utvecklas långsammare! Han satt, kröp, gick och kommer att prata senare en andra barn och han kommer inte att bli vuxen på samma sett som du och jag!

Men han kommer att flytta hemifrån och säkert skaffa tjej och ha många vänner! Han kommer att gå på disco och kanske till och med ta studenten, det vet man aldrig! Han kommer att kunna göra i stort sett det som alla kan göra med vissa undantag så klart!

Men mest av allt är William en person med tankar och känslor och fullt av kärlek och livsglädje! Han är allt det som du och jag är!

Och framför allt är han värd lika mycket som alla andra människor är! med eller utan funktionshinder!

Som sagt var, så är jag inte så bra på att vara djup eller att få till det! men kanske att jag fått någon att ta sig en extra funderare!

Var inte rädd för Downs syndrom, det är inte farligt!

Jag älskar alla mina barn... Massor!!!!!

Jag vill tillägga att detta är min erfarenhet, det finns säkert dom som har andra erfarenheter utav Downs syndrom!