Bitter ljuvt

Snart dags för en veckas semester, både för oss och sonen. Jag och maken ska åka ut med husbilen och sonen ska till kortis. 

Som jag längtat efter denna vecka då vi kan koppla av och bara ta dagen som den kommer. 

Men ju närmre denna vecka kommer desto jobbigare känns det. För även om jag vet att sonen kommer att få toppen kul på kortis så finns ändå det dåliga samvetet där, det gnager och gör ont. Och hur jag än gör för att tänka positivt så bubblar tankarna upp -är jag en dålig mamma som lämnar bort mitt barn och åker på semester utan honom? 

Men denna vila, detta andningshål är ju så nödvändig. 

Men ändå... 😢 aldrig är det helt bra!