I går morse blev jag uppringd av ett radioprogram och tillfrågad om jag vill vara med och prata om känslor. Tjejen som ringde hade läst ett inlägg här på bloggen och tyckte att jag skulle vara med och berätta om hur det var att få ett barn med ds osv... Efter mycket funderande bestämde jag mig för att våga, jag har nämligen lite svårt för att prata i offentliga sammanhang... Men jag tyckte att det var ett viktigt ämne och jag vill få fram att jag tycker att det är viktigt att få sörja men också att vi får uppleva stor lycka tillsammans med vår William, om den glädje och kärlek han sprider omkring sig! Ville också berätta om den ilska och frustration som man ibland kan känna i samband med olika kontakter med myndigheter eller vid ett enkelt besök på stranden tillsammans med det vilda lilla barnet, som glatt springer från handduk till handduk och snor folks bullar och sandar ned! Så jag tog mod till mig och tackade ja!
Tyvärr blev jag aldrig uppringd? Efter timmar av planering, väntan, panikångest och undran vad i helsike jag tackat ja till så kunde jag om en lite snopet äntligen andas ut!
Men jag fick fundera mycket och diskutera med familj och vänner om vilka känslor våra barn (ds) väcker inom oss, så inget ont som inte har något gott med sig!
Ps. Fick ett sms med en ursäkt och förklaring sent om sider. Det hade blivit ändringar under programmets gång och efter programledarens önskemål. Antar att Foppas känslor inför OS var mer intressant! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar