När William föddes... Långt.....

Det hade varit lungt i magen ett par dagar, bara enstaka, svaga rörelser då och då!
Innerst inne var jag orolig men slog bort det med att det ju skulle bli lugnare i magen på slutet, då har ju inte bebisen så mycket plats! Jag var i V.34.

Jag hade i alla fall en tid hos barnmorskan ganska nära inpå! Barnmorskan blev jätte orolig och innan jag visste ordet av låg jag på en brits på specialmödravården med en väldigt skeptisk barnmorska bredvid mig. Efter en halvtimma med en spikrak CTG kurva och efter att ha druckit saft och blivit puttad på (hon trodde att bebisen sov) så blev hon mer och mer orolig och rätt vad det var så slutade bebisens hjärta att slå! Då blev det fart... in kom läkaren men då hade som tur var hjärtat kommit igång igen men alla var övertygade om att något var fel!

Efter timmar med ultraljuds undersöknig och läkare som funderat hit och dit sa dom att det var ett stort hjärtfel på bebisen, det var venen och artären som satt på fel plats! Du måste åka till Göteborg och föda barnet, sa dom! Ja då får vi fixa barnvakt och packa och... NU, nu ska du åka till Göteborg, vi har redan beställt taxi! (sjukresa) ...bara att åka då, utan kläder förutom de jag hade på mig eller något annat!
Fick vinka hej då till maken och ringa till barnen och ja det var hemskt! Rädd och ledsen var jag, har aldrig känt mig så ensam!

Efter 3 timmar i en taxi med en okänd taxi chaufför (en väldigt snäll sådan) så kom vi fram till Göteborg och östra sjukhuset. Kändes som att komma till ett annat land, fanns inte en människa på många mils avstånd som jag kände!

Jag fick träffa överläkare Anna Glantz, kommer aldrig i mitt liv glömma henne!
Jag fick sitta i ett kalt förlossningsrum på en pall med henne mittemot, hon sa att hon var tvungen att göra klart för mig att dom inte tänkte ha någon övervakning på barnet på natten, dom hade inget hjärt-team som stod redo om något skulle hända!
Förstår du vad jag säger sa hon och stirrade mig i ögonen och sedan frågade hon om jag var ledsen? Ledsen, jag var i upplösning tillstånd, kunde inte få fram ett ljud!!!

Hon är säkert en skicklig läkare men jag har inte mycket till övers för hennes sett att bemöta människor i kris!

Senare fick jag ett rum, en hög med sängkläder att bädda med och sedan blev jag lämnad ensam med min mage! Jag är inte troende men den natten bad jag till gud att bebisen skulle överleva natten, att den skulle röra sig så att jag visste att den inte var död! Det är den värsta natten i mitt liv! Det första jag bad om på morgonen var att dom skulle lyssna så hjärtat fortfarande slog!

På morgonen kom min man, äntligen! och efter flera ultraljud konstaterades att det inte var något stort hjärtfel, bara ett litet hål mellan kamrarna, Puh.. det var ju en lättnad! Men eftersom CTG kurvan fortfarande var ett rakt streck och bebisen var väldigt slö beslutades att göra akut kejsarsnitt!

Snabbt gick det! in med kateter och sedan in i operationsrummet. Bedövning som gjorde skit ont och sedan var det dags! Hjärtat slog i hundra nittio och jag var övertygad om att jag skulle svimma när som helst!
Ett helt team bestående av två barnläkare och massor av sjuksköterskor och barnsköterskor stod i rummet bredvid och väntade, Dom grävde runt i magen och sedan sa läkeren, grattis ni har fått en son!
Inte ett knyst hördes från barnet... Han bars snabbt in till de väntande läkarna, min man följde med. Han såg ett livlöst blått barn som låg på ett bord, läkarna jobbade med honom men han var övertygad om att han var död, ända tills en sköterska kom fram och sa att det var okej, han lever!

Själv låg jag på operationsbordet och blev hopsydd helt ovetande om vad som hände med barnet, efter en stund kom dom rullandes med honom på väg till barn IVA, Jag såg inte mycket av honom, en liten bebis med en "tratt" över ansiktet för att hjälpa barnet att andas!

På kvällen kom barnläkaren in till oss för samtal. Han sa att dom misstänkte att barnet hade Downs syndrom....
Det kändes som någon gav mig en örfil, det här var inte på riktigt! Det enda jag kunde se framför mig var svart, det fanns ingen framtid, vi skulle få dras med en unge som skulle sitta och dregla i ett hörn, han skulle aldrig kunna prata, köra bil eller flytta hemifrån...

Efter hand tog dock oron över, skulle han över huvud taget överleva! han var ju så liten och så hjälplös! Han kunde inte andas själv utan låg i respirator. Det fanns maskiner runt honom som pep och ringde och som fick mina nerver att studsa! Varje gång det började pingla så var jag säker på att nu, nu dör han!

Men så sakteliga blev han bättre, respiratorn togs bort och vi kunde åka hem till USÖ, sjukhuset i Örebro. Jag kunde börja amma mer och mer (trots att en sköterska i Göteborg sa att jag aldrig skulle kunna amma honom)och trots att han fortfarande fick i sig den mesta maten genom sond så fick vi till sist komma hem!
(Efter några månader helammade jag)

Nu kan jag inte fatta vad det var som var så hemskt? Herregud, Downs syndrom det är väll inget problem tvärtom det är ju en tillgång! William är ju inte konstig, han dreglar inte och han kan faktiskt redan säga flera ord! Och jag är helt övertygad om att han en vacker dag kommer att flytta hemifrån, vare sig mamma vill det eller ej!

William är en gåva!