I helgen var vi på auktion, det ledde till tankar om hur det är att ha ett “ovanligt” barn. “Vanliga” 5 åringar kan man ta med sig på auktioner till affärer och på kalas… William kan man inte ta med,(Vi hade med honom en liten stund) eller jo det kan man om man är utrustad med en väldigt stor portion tålamod och ork. (det är man oftast inte)
Man kan inte heller gå till dessa ställen med tanken att man ska kunna göra något annat en att jaga William, försöka få honom att vara glad och inte springa in i folkmassor, skrika högt och riva ner saker… Fy vilken ouppfostrad unge tänker ni, tänker alla dom som befinner sig där vi är… tror jag i alla fall!
påfrestande är det… den ena tanken leder till den andra… ska jag aldrig mer få någon egentid? Tänk att bara kunna sticka i väg själv eller hela familjen tex. på auktion eller restaurang… Som det är nu måste det alltid ordnas med barnvakt, inte alltid så lätt… det finns inte så många att välja på! göra spontana saker kan man glömma!
Antagligen blir det snart bättre men just nu känns det jobbigt, det känns som vi haft en bebis i 5 år…
Fast jag skulle inte vilja vara utan vår särskilda, goa unge en, endaste sekund! För oftast är han en solstråle som förgyller våra dagar... Oftast! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar