I början vill man så mycket, man vill vara med på allt, lära sig allt... Tillverka och pyssla... sammanföra och träffa nya människor. Man kör för fullt, ångar fram i hundranittio! Man är den duktiga, den engagerade...
Men kanske borde man ha tagit det lite lugnt då i början... Kanske borde man ha landat lite försiktigt, inte varit den som banade vägen utan i stället valt en redan upptrampad...
För nu är orken slut, man orkar inte vara så duktig mer. I huvudet surrar och snurrar allt man vill göra men det går inte, man orkar helt enkelt inte mer!
Så alla ni som tycker att man numera är slapp som inte längre vill vara med... Det har helt enkelt tagit stop, kroppen och knoppen vill inte mer!
Fast man är ju glad ändå! (Såg lite dystert ut) ligger just nu i min sköna säng och tittar på tv... Man får samla på sig ny energi när tillfälle ges och lära sig att säga NEJ! Trevlig helg...
Ja jag känner igen det där, ta det nu lugnt och njut av tiden och friden.
SvaraRaderaKram Helena.
Att läsa dina ord är som att läsa mig själv. För oj vad det skulle tillverkas och grejas samtidigt som man fungerade som en lärare, sjukgymnast, logoped, advokat (se till sonens rättigheter), vara aktiv vid träffar m m .
SvaraRaderaJag var där en gång i tiden. Innan väggen stod framför mig. Så jag vet precis vad du pratar om.
Så nu kan du bara fortsätta ligga där du ligger och lyssna på kroppen. Man får liksom acceptera att energin är slut och då ladda batterierna. Energin kommer tillbaka även om det tar tid. Då även kanske bara en gnutta energi. Ta vara på den och njut av den då. Ta hand om dig ordentligt nu och lär dig dra i handbromsen så att du inte gasar på för fort när du får den lilla energin tillbaka.
/Carina