Känner mig ledsen, misslyckad och uppgiven! Vet inte varför, för jag har väll haft en misstanke om detta ett tag, men att höra orden kändes så tungt! Fast egentligen är ju ingenting förändrat, han är ju samma unge som han var i morse eller i går…
Men mest av allt känner jag mig rädd, rädd för att misslyckas och göra allt mycket värre! För hur blir man en annan människa, en engagerad människa med superkrafter och massor av sprudlande idéer som alltid är med till 100%? Jag kan ju inte bara förändras bara för att jag fått ett barn med Downs Syndrom OCH tydligen autistiska drag, det är just detta, det sista som gör mig så rädd! För nu måste jag verkligen ta tag i detta, vara en mamma som är där hela tiden, inte slappa med en bok eller sitta vid datorn medans William gör något annat, jag måste SE honom HELA tiden… Vart hämtar man kraft?
Det blir man med tiden, då och då, ibland är man super och ibland är man som vanligt det kommer ska du se. Han är samma unge som innan diagnosen, bara det att nu vet du! Se den kunskapen som en gåva att jobba vidare med men lev som vanligt! annars orkar du inte.
SvaraRaderakramen till er!
Hej på dig
SvaraRaderaNu kanske jag ställer konstiga frågor. Men varför blir det så förändrat att du måste vara "där hela tiden"? Har någon sagt det? Är det så med personer med autism? Ren okunskap från min sida.
Du är ju ändå den samma person som också behöver egen tid att göra saker som får dig att må bra. Mår inte du bra så är det ju svårt att föra vidare en massa bra saker till sin omgivning.
Gud så bra det lät! Enkelt också, eller hur!?
Nä, jag vet att egen tid och krafter inte finns i plånboken som svämmar över. Men man måste ändå se till sig själv och försöka må så bra som möjligt. Hjälp från omgivningen? Släkt? Kommunen med avlastning?
Jag kan nog inte göra mer än att skicka över lite styrkekramar och hoppas på att du inte glömmer bort dig själv i det hela. Din grabb är ju forfarande den samme som igår. Oavsett extra diagnos.
Kram Carina
Usch förstår att du har det jobbigt, det är nog något man måste gå igenom om man får reda på något sådant. "Det är ju samma goa unge fortfarande" är enkelt att kläcka ur sig men jag antar att det inte är någon tröst. Klart du ska ta det lugnt och sitta vid datorn osv, han måste ju lära sig att leka lite själv också och du måste som sagt hämta kraft. Fast den där ångesten för att man borde träna mer är du inte ensam om, "alla andra" verkar göra mer och barnen babblar och verkar så duktiga. Många kramar och grattis igen till William på 5-årsdagen.
SvaraRadera