Hypnotisören

Jag har läst Keplers Hypnotisören... Den var ruggig..men super bra. Man är ju lite skeptisk när man ska läsa en "ny" författare men den var verkligen skit bra. Rekomenderas...

Lånar recension från DN;

Nej, den i förväg omtalade ”Hypnotisören” är inte en ny, storslagen klassiker. Men det är en välskriven, spännande underhållningsroman – med en högst obehaglig underton. Känsliga läsare varnas. Här blir underhållningsvåldet ren skräck och människans absolut dunklaste drifter står i centrum.

Det börjar med ett blodbad: en mamma, en pappa och en liten dotter har formligen blivit slaktade. Sonen, svårt skadad, ligger nedsövd på sjukhus. Äldsta dottern kan vara mördarens nästa offer och den enda möjligheten att skydda henne är att sonen vittnar.
Men det kan han ju inte, eftersom han är så svårt skadad och dessutom medvetslös – om han inte blir hypnotiserad och därmed kan berätta utan att drabbas av chock.Alltså ringer kommissarie Joona Linna efter Sveriges bästa hypnotisör, läkaren Erik Maria Bark, som dessvärre avgett ett heligt löfte att inte hypnotisera igen, eftersom hans förra försök tog en ände med förskräckelse.

Det är klart att han måste bryta sitt löfte. Det visar sig naturligtvis också att den skadade pojkens berättelse inte alls är den som polisen har trott. Sanningen är fruktansvärd, och när Erik Maria Barks svårt blödarsjuke tonårsson Benjamin oförklarligt kidnappas börjar thrillerklockan ticka: snart behöver Benjamin få sin nästa dos medicin, annars kan han dö.

Det är enkel dramaturgi i pseudonymen Lars Keplers debut, men det är en skicklig berättare som är i farten. Och, som alltid i underhållningsfiktionen, är det den kombination som fungerar bäst. Resultatet har blivit en bok som är svår att släppa innan man läst klart.
Erik Maria Bark är läkaren som själv är en trasig läkemedelsmissbrukare; han söker sig fram genom en mardrömsaktig dimma, där alla dimensioner skevar och han sällan kan svara för sina egna handlingar.
Hans liv faller samman och gradvis inser han att händelserna på något sätt har att göra med hans eget gamla forskningsprojekt: när han utövade grupphypnos på en grupp traumatiserade människor, både förövare och offer. Han tänkte sig den gången att grupphypnosen skulle ge mer än enskild behandling, och jo, nog gjorde den det. Fast inte riktigt som han trodde.
Kepler växlar fokus när han låter Erik Maria Bark minnas hypnossessionerna. Från en rakt på sak-berättelse i hederlig deckarstil, blir historien lika hypnotisk som Erik Maria Barks behandlingar.

Steg för steg för Kepler läsaren ner i minnena, genom hypnosens olika stadier av avslappning, till ett avgrundsdjup där de riktigt onda handlingarna simmar. Hypnosen i sig blir en egen dimension, en suggestiv drömverklighet.

”Hypnotisören” påminner om John Ajvide Lindkvists skräckromaner, men utan de övernaturliga inslagen. Eller om Johan Theorins deckare, men utan sorgen. Och utan båda författarnas människokärlek. Här är det bara människans slutgiltiga ondska som är hotet, de fasor som endast människan är mäktig att utsätta andra människor för.
Kepler antyder i vissa fall och berättar detaljerat i andra, och visst: här finns skräckhistorierna som då och då dyker upp i kvällspressen, om vad krig kan leda till och vad som också kan pågå i vanliga svenska källare, utan att någon anar det.

En grundläggande människoskräck inför att det finns människor som inte drar sig för någonting! Helt oförklarligt! Akta er! Och, för att vrida skruven ännu ett varv, det är ännu värre när små oskyldiga (fast hur oskyldiga?) barn blir inblandade.
”Hypnotisören” är en tät berättelse, men den grumliga undertonen gör mig faktiskt ganska illa till mods. Våldsinslagen är för spekulativa, för meningslöst sadistiska. Man kan tolka det som en mer realistisk deckarton: inte skulle vi läsa så många deckare om vi inte, på något sätt, faktiskt njöt av våldet?