Det var lite av en pers om jag ska vara ärlig. Jag brukar annars vara en ganska lugn och avslappnad person men när jag låg därinne i tunneln så slog det mig plötsligt att; jag kan inte komma ut härifrån utan hjälp, HJÄLP!
Stirrade in i tunnelns tak, ca 3 cm ovanför mitt ansikte och kände hur paniken började komma! Nej, nej andas, ta det lugnt nu, tänkte jag men det hjälpte inte. Hjärtat galopperade i bröstet och det pirrade i ben och armar och till sist panik ringde jag i klockan!
Men inte tog dom ut mig för det inte, nej då! Andas lugnt och blunda så går det nog över, sa den lugna rösten och, ja det hjälpte faktiskt. Tror det var hennes röst som gjorde att jag lugnade ner mig, jag var inte ensam, hjälp fanns på nära håll! 90 minuter tog det men nu är det i alla fall gjort, skönt!
Under tiden var William och pappa på audiologen och kollade Williams hörsel, allt var bra! Det var ganska skönt att slippa det besöket i alla fall. William gillar att springa i korridorer så det brukar bli lite svettigt på sjukhus!
Fy, det låter som en hemsk upplevelse. Vet hur det känns...panikångest...skönt att det gick över. Hoppas allt var bra och dom hittar vad som är galet med dig..
SvaraRaderaHelena på jobbet.
90 minuter:-O!!!!!...oj!.... hoppas de kommer fram till svaret nu!
SvaraRaderaHjälp vad länge, och jag som fick panik när jag fick liggastilla i 30 min och de skulle kolla mitt knä.
SvaraRaderaCaroline
Fy det lät jobbigt!
SvaraRaderaSkönt at det var bra med hörseln!
Kram ylva
stackars dig lilla Marika, menm jävlar att vi har bra sjukvård i det här landet! Kram
SvaraRadera