Min morfar gick bort för ett par dagar sedan, han var gammal och hade haft ett långt och bra liv, han blev 92 år.
I dag har jag känt mig så ledsen, inte för att jag sörjer morfar så mycket, han var en väldigt speciell person som var svår att komma in på livet. Fast jag har mycket att tacka honom för och han lämnar ett stort hålrum i vårt liv, han har ju funnits här ända sedan jag föddes så det är klart att han fattas!
Men mest tror att jag är ledsen är för att döden har gjort sig påmind. En person som alltid funnits är nu helt borta! Det är så obegripligt att man kan finnas här ena dagen och nästa så är man bara borta. Jag tycker att det är väldigt svårt att förstå!
Vad händer sen då? Jag vill gärna tro att morfar går med lätta steg över bergen mot havet i Lysekil eller att han sitter på verandan i sin favorit gungsoffa och gungar med solens strålar mot sitt ansikte!
Jag hoppas att jag i mitt nästa liv ska få komma till en favorit plats, ung och rask i mina bästa år och att jag får göra sånt som jag tycker om att göra. Men der finns det ju tyvärr ingen som kan tala om för oss vart man kommer. Det kanske är så att när man dör så är man bara borta!
Sov gott morfar!
Nej då man är inte alls borta man lever kvar i våra hjärtan och minnen, han finns i varje blomma och klippa. han har bara gått från ena sidan till den andra utan krämpor....och han lever i oss och våra barn...så är det med livet, olika stadium på olika tider..ses, Helena.
SvaraRadera