Att få ett annorlunda barn...

Idag hade jag tänkt skriva om hur det var när William föddes men min hjärna orkar inte rota fram det just nu!
Men efter ha läst "Ylvisens" blogg kan jag bara hålla med henne om att det finns så mycket man kan göra för föräldrar som just fött ett barn med ds eller annat funktionshinder. Man känner sig så oerhört ensam i den situationen. Man får ett besked som vänder upp och ned på hela ens värld, allt känns nattsvart och man är så fruktansvärt sorgsen, sedan lämnas man helt ensam med sina tankar och funderingar. Tänk vad lite som hade behövts för att vända sorgen till glädje, i stället för att sörja hade man kunnat glädjas! Det hade räckt att få träffa någon som redan gått igenom allt som jag stod inför. Varför kan man inte ha som rutin att dela ut T.ex."välkommen älskade barn" till alla nyblivna ds föräldrar. eller som ylvisen sa, ha ett kontaktnät med familjer som redan gått igenom allt det man står inför som man kan få ringa till eller träffa, det skulle ha betytt massor för mig, att få prata med någon, att få ställa frågor eller att få se ett barn med ds. Att få se att man trots allt faktiskt stod inför ett helt "vanligt" liv!
Vi får tillsammans kämpa för att det ska bli så! Man borde väll kunna ringa till BB-avd i sitt landsting och erbjuda sig. Det borde ju vara välkommet för personalen att få hjälp med detta!

Min längtan efter att få träffa andra föräldrar i samma situation som min egen, att få dela alla tankar och att få tips och råd från någon som redan gått igenom allt det som jag stod inför men också att få vara ett stöd för andra nyblivna föräldrar, allt detta fick mig och en annan mamma att starta upp en mötesplats för föräldrar och barn i samma situation som vår! Humlan.
Det har varit oerhört givande för mig!

Bild från humlan. William och Hugo busar i boll-båten!